Jag vet inte hur jag ska inleda detta.
Detta kan man bli lite dravel men det är mest att skriva av sig.
Tur man kan göra det här :-) Internet.. Vilken uppfinning. Hela världen kan läsa och ha åsiker ! Men det var inte det jag tänkte på nu.
Detta med att må lite dåligt.. Ja nu menar jag inte att man ligger och har mensvärk eller spyr på toaletten ( förhoppningsvis .. )
Utan detta när man får ångest. Den fina Panik Ångesten.
Jag kommer ihåg min första panik ångest ganska bra tror jag.
Jag vet att jag hade flyttat hemifrån så jag var strax över nitton i alla fall.
Jag kommer dock inte ihåg vad som framkallade den.. Om det var att jag lämnade mammas trygga famn, att jag skulle flytta ihop med någon eller om det var mycket jobb just då..
Men jag kommer så väl ihåg vad jag kände. När hjärtat började slå hårdare och hårdare. Jag trodde ett tag att det skulle ta sig ur kroppen.. Svetten kom som ett brev på posten och jag skakade.
Min första tanken var inte att det var ångest. Jag tror att jag tänkte att jag var matförgiftad eller något annat lysande just då.
Jag gjorde det enda som kändes rätt just då. Och det var att släcka ner hela omvärlden och sedan la jag mig.
Jag somnade fort vet jag och sov i x antal timmar.
Dagen efter så var jag öm i hela kroppen och efter en stund så slog det mig vad som hade kommit över mig.
Jag är uppvuxen med människor som ibland kunde få panik ångest.Och jag tycker inte att det finns något fel med det, det finns ingen rätt eller fel med att få det. En del människor får det. En del inte. På något vis tycker jag det är naturligt. Man vet att man lever, man har känslor och det går över. Ibland så kunde det ta lite längre tid. I början så kanske man trodde att man skulle dö eller hamna på sjukhus. Men så vart det aldrig! Och efter några år så lärdes det att handskas bättre.
Jag vet att folk kan höja på ögonbrynen över om man nämner just ångest, eller panik ångest.
Och för någon som aldrig har upplevt det kan det vara något svårt. Något dom inte förstår.
För det är en känsla. Det är en känsla man får och man kan aldrig säga till den personen att det dom känner är fel. Att dom ska skärpa sig och rycka upp sig ! Och alla tar det olika.
Någon kan vilja ha sällskap, närhet. Bara veta att någon finns där.
Jag är typen som inte vill ha någon där. ( oftast sker det ändå när jag är ensam.. ) och ibland kan jag sova bort det, ibland måste det få rusa genom kroppen några timmar innan det lägger sig.
Sedan min flytt till Uppsala , som var för två månader sedan har allt varit fina fisken. Tills igår. Igår fick jag sån panik ångest så jag ville klättra ut genom fönstret och lämna den kvar i rummet. Men det kan man inte.
Och se, jag lever idag med. Jag vet inte varför jag fick det just igår.
Men det jag vet är att jag kommer att fortsätta att få det. Även om det dröjer en vecka eller ett år.
Och det jag tycker är tråkigt är att det ska hyschas så mycket om det. Man ska inte prata om det, inte nämna det. För man är "fel" om man har det.
Men vilka är vi att säga vad som är rätt och fel ?
Vilka är vi att avgöra vad en människa ska känna och inte känna?
